mimialma

Hade ju skrivklåda imorse och jag började läsa igenom hur långt jag kommit i min historia om mitt första långa förhållande. Jag inser hur fruktansvärt svårt det är att återge känslor som jag då själv inte ens visste fanns. Idag när jag har dem bakom mig kan jag känna vissa av dem inombords men att klä de känslorna med ord går inte fullt ut...

Det som får komma ut här är brottsstycken, men de får komma som de vill. Mitt huvud är en röra så då får väl bloggen vara det också. Det går ju att backa och hoppa fram o tillbaka som man vill. Och det jag hittills beskrivit är alltså fem hela år... Mycket var upprepningar av samma händelser om och om igen.

Rädslan jag alltid kände för honom när han var arg och sättet han psykiskt tryckte ner mig på kan jag överhuvudtaget inte beröra då jag inte KAN hitta ord som beskriver på ett bra sätt. Det största steget att förstå allt detta var hos min terapeut som hjälpte mig enormt. Det han sysslade med var ju helt klart psykisk misshandel....  Inget jag lätt accepterade eller tog till mig, men idag är jag böjd att hålla med. Hör jag någon annan berätta något liknande inser jag ju direkt att det är någon form av misshandel de utsätts för. Så varför inte jag? Nä JAG är ju en bra person...JAG kan inte uttsättas för något sådant, det är jag för smart för...Inte JAG! Nä sådant händer inte mig...

Tiden gick ytterligare, bråken va många och långa. De blev alltmer våldsamma dessutom och jag funderade många gånger på hur jag skulle lämna honom. Jag hade ofta dessa tankar men va alldeles för feg för att göra ngt åt det. Innerst inne va jag nog mest rädd för att bli ensam men även rädd för honom. Minns så väl den gången en glasskål flög genom hallen... innehållande t hälften fruktsallad!

Jag började läsa på lärarhögskolan. Han började undervisa i salsa och tjejkompisarna blev allt fler. Han pluggade oxå och där va tjejerna om möjligt ännu fler. Många av dessa tjejer pratade gärna m mig om de ringde hem till oss ang skolarbete o liknande. Mådde fruktansvärt dåligt hela tiden och svartsjukan blev värre och värre. Den åt upp mig innifrån och jag känner nu när ja sitter och tänker tillbaka precis hur den kändes. Den e svart och gör fysiskt ont i både hjärta och mage. Den kan äta upp vemsomhelst m sina mörka tankar...
   Han hade alltid förklaringar till alla konstigheter som hände... Till varför han var sen. Till varför han va tvungen att stänga av mobilen. Till varför telefonen ringde på dygnets alla tider. Till varför täcket i gästrummet var blött när ja kom hem från skolan. "Katten kissade på det" Min katt som aldrig nånsin kissade mer än i sin låda? Det kom nya, liknande varje vecka. Har många ggr undrat hur ja kunde gå på detta varje gång? Var ja så korkad? Nej snarare naiv och hoppfull då vi faktiskt skulle gifta oss!

Gångerna va många då ja tänkte klart ändå och jag faktiskt tittade efter lägenhet åt mig själv. Att det kanske skulle bli bättre om vi kom ifrån varann lite... Varje gång vi bråkade åkte förlovningsringarna av. Och ett par gånger trodde ja att de va för gott eftersom Han tagit av den efter att jag somnat... 

"Vi pratade ut och jag behöver inte se mig om efter egen lägenhet. Jag grät och grät och fick nog sagt det mesta om hur dåligt jag mår. Jag snärjde in mig i mig själv och visste till slut varken ut eller in. MC sa till mig att sluta tycka synd om mig själv hela tiden och börja se vad jag har...........jag ska kämpa för jag älskar honom för mycket för att såra honom."

Han körde sina knep m och vara kärleksfull och komma m en blomma och annat smått o direkt tänkte ja att det var mig de va fel på o att ja verkligen behövde skärpa mig för att va den kvinna han förtjänade. Som slog knut på sig själv för att få rätt skjorta struken t en spelning - helst genom tankeläsning - packat rätt saker till honom när han skulle resa, ha maten perfekt tillagad i exakt rätt tid tills han kom hem och med rätt temperatur osv… Han ville inte ha en tjej som ”satt och filade naglarna”, sa han och syftade på sina svägerskor.

Läser min dagbok och inser att samma saker upprepades gång på gång… Fattar knappt hur hjärnan e funtad för när ja tittar på datumet inser ja att ja ff har två år kvar i detta destruktiva förhållande… Gångerna va otaliga då jag tog på mig alla felen och bönade och bad om att han skulle ta mig tillbaka…

Känslan av att vara helt ensam i hela världen va påtaglig. Hade inte nån jättenära vän som ja kunde berätta mina innersta känslor för. Alla fick bara se vilken charmig kille han va och hur han tittade på mig ”så kärleksfullt”….

Jag var 18 år och skulle börja mitt tredje år på gymnasiet. Mina betyg var hyfsade och ja hade börjat komma igång m plugget på ett vettigt sätt. Umgicks mkt m en kompis från Chile och hon tog m mig på deras nationaldagsfirande. Exotiskt o spännande tyckte ja de va och där träffade ja MC. Han var bror m en klasskompis till oss. Va eg inte så jätteintresserad men som ja tidigare berättat så var han väldigt envis och ihärdig. Han fick mitt nummer och ett par dagar senare så ringde han. Väldigt trevlig och artig och det tog inte många dagar innan vi inlett ngt...men ja kände att ja tyckte de va för intensivt och allt gick väldigt fort. Minns att jag gav honom ett kort brev där jag skrev att ja ville avsluta allt. Detta höll väl i tre dagar o sen va han igång igen.

"Jag flyttade alltså in hos MC i januari. Vi var lite osäkra på hur det verkligen skulle funka, men allt har gått över förväntan. Visst har vi haft våra duster, men trots alla hot om att vi ska göra slut så löser det sig alltid."

Som ja oxå sagt så hade ja verkligen inte bra självförtroende. De räckte alltså m att han berättade hur vacker ja va el andra ytliga saker så va de kört. Snart hade ja fallit och ist för att leta efter egen lägenhet flyttade ja in hos honom. I o med detta började de bli väldigt enkelt att ta sovmorgnar, hoppa över vissa lektioner osv. Han jobbade skift o ja hängde snart på hans dygnsrytm. Dessutom va han deltidsmusiker vilket genast påverkade mig på två sätt.

Det första va att mina musikämnen i skolan gick allt sämre. Va inte så jättebra men med lite övning hade ja nog kunnat bli ok. Lite fniss el nåt kvävt skratt räckte för att ja la ner mina hemmaövningar direkt. Att han sen kunde säga att han ville lära mig dansa salsa och sen i nästa mening kalla mig för stel o tråkig svensk gjorde väl inte saken bättre.

Den andra saken var att då han ofta va ute o spelade på helgerna o vi inte hade så mkt pengar över så stannade ja hemma alltmer o skärmade av mig från mina vänner. Vissa kallade han även direkt olämpliga och mer el mindre förbjöd mig att träffa dem. O självklart började detta inte förrän ja hade fallit för honom! Ja skulle ta hand om honom för de e kvinnans lott och då han va borta så fick ja sköta hemmet. Förtäckta hot (skulle ja kalla dem idag) som att om jag inte gjorde som han sa så skulle han lämna mig. Snacka om att kärleken är blind!

Naturligtvis skedde allt succesivt o ja anade aldrig hur fast ja blev. I princip det enda sociala liv vi hade var m hans familj. Väldigt misstänksamma mot mig i början och flera gånger kallades jag för fel namn eftersom han varit tillsammans SÅÅ länge m sin förra tjej. Ny information dök alltid upp. Som tex att han hade en son i Chile! Ingen berättade ngt och de pratade alltid spanska m varann vilket gjorde mig extra utanför. Där gjorde ja små försök att lära mig o prata lite på deras språk men PANG så va ju "kära" svägerskan o hennes syster där o klankade. Själv kunde de knappt ngn svenska men ja mobbades för min dåliga spanska!
   Lärde mig ju dock efterhand att iaf förstå och de va ju så ja började ana att allt inte stod rätt till. Lösryckta fraser och ord gjorde att ja fick reda på tex vad de eg tyckte om mig. Inte kul för en ung tjej som redan va nedtryckt!