mimialma

Tiden gick ytterligare, bråken va många och långa. De blev alltmer våldsamma dessutom och jag funderade många gånger på hur jag skulle lämna honom. Jag hade ofta dessa tankar men va alldeles för feg för att göra ngt åt det. Innerst inne va jag nog mest rädd för att bli ensam men även rädd för honom. Minns så väl den gången en glasskål flög genom hallen... innehållande t hälften fruktsallad!

Jag började läsa på lärarhögskolan. Han började undervisa i salsa och tjejkompisarna blev allt fler. Han pluggade oxå och där va tjejerna om möjligt ännu fler. Många av dessa tjejer pratade gärna m mig om de ringde hem till oss ang skolarbete o liknande. Mådde fruktansvärt dåligt hela tiden och svartsjukan blev värre och värre. Den åt upp mig innifrån och jag känner nu när ja sitter och tänker tillbaka precis hur den kändes. Den e svart och gör fysiskt ont i både hjärta och mage. Den kan äta upp vemsomhelst m sina mörka tankar...
   Han hade alltid förklaringar till alla konstigheter som hände... Till varför han var sen. Till varför han va tvungen att stänga av mobilen. Till varför telefonen ringde på dygnets alla tider. Till varför täcket i gästrummet var blött när ja kom hem från skolan. "Katten kissade på det" Min katt som aldrig nånsin kissade mer än i sin låda? Det kom nya, liknande varje vecka. Har många ggr undrat hur ja kunde gå på detta varje gång? Var ja så korkad? Nej snarare naiv och hoppfull då vi faktiskt skulle gifta oss!

Gångerna va många då ja tänkte klart ändå och jag faktiskt tittade efter lägenhet åt mig själv. Att det kanske skulle bli bättre om vi kom ifrån varann lite... Varje gång vi bråkade åkte förlovningsringarna av. Och ett par gånger trodde ja att de va för gott eftersom Han tagit av den efter att jag somnat... 

"Vi pratade ut och jag behöver inte se mig om efter egen lägenhet. Jag grät och grät och fick nog sagt det mesta om hur dåligt jag mår. Jag snärjde in mig i mig själv och visste till slut varken ut eller in. MC sa till mig att sluta tycka synd om mig själv hela tiden och börja se vad jag har...........jag ska kämpa för jag älskar honom för mycket för att såra honom."

Han körde sina knep m och vara kärleksfull och komma m en blomma och annat smått o direkt tänkte ja att det var mig de va fel på o att ja verkligen behövde skärpa mig för att va den kvinna han förtjänade. Som slog knut på sig själv för att få rätt skjorta struken t en spelning - helst genom tankeläsning - packat rätt saker till honom när han skulle resa, ha maten perfekt tillagad i exakt rätt tid tills han kom hem och med rätt temperatur osv… Han ville inte ha en tjej som ”satt och filade naglarna”, sa han och syftade på sina svägerskor.

Läser min dagbok och inser att samma saker upprepades gång på gång… Fattar knappt hur hjärnan e funtad för när ja tittar på datumet inser ja att ja ff har två år kvar i detta destruktiva förhållande… Gångerna va otaliga då jag tog på mig alla felen och bönade och bad om att han skulle ta mig tillbaka…

Känslan av att vara helt ensam i hela världen va påtaglig. Hade inte nån jättenära vän som ja kunde berätta mina innersta känslor för. Alla fick bara se vilken charmig kille han va och hur han tittade på mig ”så kärleksfullt”….