MC-fundering
Hade ju skrivklåda imorse och jag började läsa igenom hur långt jag kommit i min historia om mitt första långa förhållande. Jag inser hur fruktansvärt svårt det är att återge känslor som jag då själv inte ens visste fanns. Idag när jag har dem bakom mig kan jag känna vissa av dem inombords men att klä de känslorna med ord går inte fullt ut...
Det som får komma ut här är brottsstycken, men de får komma som de vill. Mitt huvud är en röra så då får väl bloggen vara det också. Det går ju att backa och hoppa fram o tillbaka som man vill. Och det jag hittills beskrivit är alltså fem hela år... Mycket var upprepningar av samma händelser om och om igen.
Rädslan jag alltid kände för honom när han var arg och sättet han psykiskt tryckte ner mig på kan jag överhuvudtaget inte beröra då jag inte KAN hitta ord som beskriver på ett bra sätt. Det största steget att förstå allt detta var hos min terapeut som hjälpte mig enormt. Det han sysslade med var ju helt klart psykisk misshandel.... Inget jag lätt accepterade eller tog till mig, men idag är jag böjd att hålla med. Hör jag någon annan berätta något liknande inser jag ju direkt att det är någon form av misshandel de utsätts för. Så varför inte jag? Nä JAG är ju en bra person...JAG kan inte uttsättas för något sådant, det är jag för smart för...Inte JAG! Nä sådant händer inte mig...
