mimialma

Åren gick och vi hade alltid ont om pengar. Vi flyttade iofs till större lägenhet, förlovade oss, planerade att gifta oss, resa. Men detta krävde ju att vi skulle spara pengar men "alla" pengar som blev över skickades till Chile. Jag jobbade och gick i skolan samtidigt. Han spelade alltmer och repade flera ggr i veckan. Ju mer han höll sig borta dessto mer misstänksam blev jag. Levde alltid med en gnagande oro inom mig att allt inte stod rätt till... Magkänslan sa mig att nåt va fel... Här nånstans började ja även så smått att se mig om efter annat boende. Mitt i natten växlandes mellan ilska, rädsla och sorg så blev jag ibland så full av beslutsamhet över att nåt måste göras....men om ja stack...vem skulle vilja ha mig sen...?

"Jag är alltid nervös att han ska ha någon annan när vi är ovänner."

Kunde ringa honom flera ggr men han svarade inte. Var alltid totalt omöjlig att nå och väluppfostrad som ja e ska ja ju ALDRIG störa och va pinsam. Så han fick leva i sin värld och ja levde i min. Många många gånger låg jag vaken hela natten och grät. Trodde det hänt något hemskt och att polisen snart skulle ringa på dörren och komma m det hemska beskedet... Denna oro resulterade ju alltid i att ja va på gränsen till nervsammanbrott när han äntligen kom hem och grät o bar mig åt. Men det vändes ju alltid till att ja va så tacksam för att han kom hem välbehållen. Och så somnade vi båda två, jag av utmattning, han av....vad vet ja?

Massor av gånger misstänkte jag otrohet men varje varje gång lindade han mig runt sitt lillfinger och bedyrade sin kärlek till mig. Skrattade bort det me att han ju måste va "rädd om sina fans" (Nä dom e inte kända, i princip bara latinosen i den här stan vet vilka de är)
"Dom andra e bara kyrkor, du e katedralen" Kan bara komma från ett mansdominerat, katolskt land va...? Kvinnan e inte värd mycket, hon ska hålla sig på mattan. Vacker att se på, snäll och väluppfostrad.