Nu börjar jag...
Efter att ha ältat flera timmar börjar ja bli trött på min inre röst. Ena sekunden vill ja maila R och ställa alla frågor ja har inom mig. Nästa sekund inser ja att ja inte kan påverka situationen ett dugg ändå. Bara hur ja själv mår, men om inte känslorna kommer ut så e ja tebax i mina gamla spår.
Har alltid haft en förmåga att stänga inne det ja innerst inne känner.Ligger säkert rotat långt bak i mitt liv men ja vet iaf när ja blev medveten om att det var ett problem för mig. När ja var 18 träffade ja MC. Han va Casanovan som med sitt leende o sina bruna ögon fick många flickor på fall. Detta insåg ju inte ja från början för hade ja varit vaken för signalerna hade ja nog sluppit många års lidande. Han var envis och charmig ocn överöste mig med komplimanger! Och jag tror nog att många 18-åringar m kasst självförtroende hade fallit. Detta är iofs en annan historia....
Han ville hur som helst prata om allt. Alla känslor och alla problem - så länge han styrde samtalet. Detta har ja ju märkt efteråt. Om ja var ledsen ville han att ja skulle prata om det men ja kunde inte. Jag var inte van att prata om känslor - eller om ngt annat heller för den delen! Men eftersom åren gick så växte våra problem och om jag ville prata blev det nu ist problem...så först fick han mig att öppna mig och sen fick ja veta hur dåligt de va! Tryggheten ja kände m honom sopade han undan m ständiga otrohetshistorier o psykisk misshandel. Detta insåg ja ju inte heller då för ja trodde bara ja var dum i huvet!
Jag märker nu när ja börjat skriva att det kommer bli svårt för mig att beskriva, säkert rörigt och svårt att förstå. Men ja har så mkt inom mig som måste ut!!! Kontentan i det tidigare är väl ändå att varje gång ja börjar lita på nån....blir ja sviken. Mer eller mindre allvarligt. Har många ggr trott att ja inte ska kunna älska igen men har haft turen att återigen få uppleva känslan. Sen kommer det alltid ngt i vägen...
Haft tur att hitta en underbar kvinna som jag sammanlagt träffat i tre år av mitt liv. Hon har hjälpt mig att förstå mkt av det som händer i min hjärna vid dessa tillfällen. Dock känner ja inte att det är henne jag behöver denna gång. Dax för mig att ta itu m MIG på MITT sätt o sen får de väl bli som de blir...
Och känslorna för R har funnits där i snart två år m nån liten "paus" då ja gömde dem i mitt hjärta, Han lockade fram dem igen och nu får ja helt enkelt försöka packa undan dom igen i nån vrå av mitt hjärta. För glömmer honom de gör ja nog aldrig...för mig har han varit drömmen som kunde uppfyllas trots allt...
Har alltid haft en förmåga att stänga inne det ja innerst inne känner.Ligger säkert rotat långt bak i mitt liv men ja vet iaf när ja blev medveten om att det var ett problem för mig. När ja var 18 träffade ja MC. Han va Casanovan som med sitt leende o sina bruna ögon fick många flickor på fall. Detta insåg ju inte ja från början för hade ja varit vaken för signalerna hade ja nog sluppit många års lidande. Han var envis och charmig ocn överöste mig med komplimanger! Och jag tror nog att många 18-åringar m kasst självförtroende hade fallit. Detta är iofs en annan historia....
Han ville hur som helst prata om allt. Alla känslor och alla problem - så länge han styrde samtalet. Detta har ja ju märkt efteråt. Om ja var ledsen ville han att ja skulle prata om det men ja kunde inte. Jag var inte van att prata om känslor - eller om ngt annat heller för den delen! Men eftersom åren gick så växte våra problem och om jag ville prata blev det nu ist problem...så först fick han mig att öppna mig och sen fick ja veta hur dåligt de va! Tryggheten ja kände m honom sopade han undan m ständiga otrohetshistorier o psykisk misshandel. Detta insåg ja ju inte heller då för ja trodde bara ja var dum i huvet!
Jag märker nu när ja börjat skriva att det kommer bli svårt för mig att beskriva, säkert rörigt och svårt att förstå. Men ja har så mkt inom mig som måste ut!!! Kontentan i det tidigare är väl ändå att varje gång ja börjar lita på nån....blir ja sviken. Mer eller mindre allvarligt. Har många ggr trott att ja inte ska kunna älska igen men har haft turen att återigen få uppleva känslan. Sen kommer det alltid ngt i vägen...
Haft tur att hitta en underbar kvinna som jag sammanlagt träffat i tre år av mitt liv. Hon har hjälpt mig att förstå mkt av det som händer i min hjärna vid dessa tillfällen. Dock känner ja inte att det är henne jag behöver denna gång. Dax för mig att ta itu m MIG på MITT sätt o sen får de väl bli som de blir...
Och känslorna för R har funnits där i snart två år m nån liten "paus" då ja gömde dem i mitt hjärta, Han lockade fram dem igen och nu får ja helt enkelt försöka packa undan dom igen i nån vrå av mitt hjärta. För glömmer honom de gör ja nog aldrig...för mig har han varit drömmen som kunde uppfyllas trots allt...
Kommentarer
Trackback
